Spänd väntan
Vi jobbade på att få till bra tillfällen vilket inte alltid är lätt när det är oregelbunden arbetstid i familjen, men det fanns åtminstone en plan - en plan som ju definitivt inte uppfylldes hela tiden.
Efter första ägglossningsperioden kom väntan... väntan, väntan och väntan. Skulle vi lyckas? Eller hade det inte hänt något? Var vi båda fertila? Ingen av oss hade någon koll på det.
Tiden gick och Petras mens uteblev! Otroligt!
Knappt veckan efter den uteblivna mensen gjorde vi ett test. Det visade på ett ytterst svagt plus - mycket svagt till och med. Ingen av oss hade någon särskilt bra koll på exakt hur det kan se ut så mycket googlande försiggicks och jo, nog var det allt en reaktion om än svag.
Några dagar senare kom mensvärken, och den tilltog, värre än normalt. Blödningen kom igång och värken tilltog ytterligare. Efter någon dag eller två kom det ut en slemblobba modell större. Definitivt inget som hänt tidigare så vår gissning var på ett missfall helt enkelt vilken skulle kunna förklara det extremt svaga tecknet på testpinnen.
Efter detta provade vi åter vid nästa beräknade ägglossning och det resulterade inte i något alls. Likaså försök tre kammade noll.
Fjärde gången gillt så uteblev ånyo mensen och vi fylldes av en ny nervös förhoppning kombinerat med en underliggande oro - kunde vi ens bli gravida? Var vi kompatibla? Var det friska ägg och spermier?
Snart kanske vi skulle få svar. Självklart fanns tanken att det kunde bli fel likt första gången, och väl på testdagen vågade vi knappt titta, men jo, nu syntes det verkligen tydligt. Ett extremt tydligt plustecken!
Äntligen ett besked som inte gick att misstolka så nu gällde det bara att vänta och vänta och, ja, vänta. Tummar och stortår hölls febrilt i förhoppning om att det inte skulle gå fel likt första gången.
Drygt en menscykel senare kontaktade vi mödravården för ett första besök.
Mer om det en annan dag. Nu har Petronella somnat och vi ska försöka få i oss lite matigt själva.
